För det mesta känner jag mig främmande, overklig.
Nätterna kommer otvivelaktigt.
Jag skjuter upp dem så länge som möjligt för att ha chans att ställa dagen till rätta.
Med mörkret kommer ångern, tankarna.
Natten är ensamtid. Ångesttid. Sorgetid.
Tid för att sörja kärlekar och svekfullheter och oförrätter och misstag och förlorade chanser.
Mörkret kommer som ett kallt täcke.
Många lager blir den isiga nattluften.

En obestämd känsla av att inte finnas till förföljer mig på vägen hem.
Då fokuserar jag på andningen och vintervinden som biter i huden,
men det är inte alltid de talismanerna fungerar på den hypnos jag är rädd att försättas i
om jag faller till föga för ovarandet.
Då kan jag ringa en vän.
En livlina, som gör mig säker på min existens.
Fungerar inte detta knep är jag förmodligen bortom all räddning.
Eventuellt kan ett vitt papper och tvångsmässigt skrivande göra mig uppmärksam på att jag finns.
Andetagen djupnar och huden gör sig påmind och smärtorna,
om det är en sån dag.
Ibland fungerar inte ens denna sista utväg och det återstår bara ett tomt stirrande.

En apati som pågår till den stund då omständigheterna bryter tystnaden:
Någon som ringer, ett jobb som kallar, någon som behöver mig.

Det kan ta flera år innan ett sånt tillfälle uppstår.

Det är det bara att finna sig i

Vi försöker skapa oss en vardag och ett hem
hitta rätt blad alla val
hamster, fågel och nallebjörn
parmiddag, teaterbesök och sömn

Dimman tätnar utanför fönstret
isolerar och uppmärksammar på
inuti och här inne
Vi lever vackert
och högt upp i skyn

Åker mot stan rakt in i världen
och djungeln
tar dagen och sparar den
mjuk
fin

dubbelliv

Jag lever dubbelliv
och luktar stall när jag kommer hem
och min man frågar
var har du varit? varför luktar du stall?
och jag måste säga att det är för att
jag har många vänner som går omkring
i min närhet och luktar stall
och att det inte är mitt fel
att jag är besmittad

en gång hittade han en hästsko
i min ficka
det ledde till ett långt
sent in på natten gräl
men jag lyckades övertyga honom
om att den inte var min
att jag bara tagit hand om den
åt en vän
och att jag skulle lämna tillbaka den
det första jag gjorde nästa morgon

nu gräver jag ner alla bevis
i en håla under eken
vid stallet

arbetsdag

Tänk så många hjärtan
som slår
samtidigt som jag sitter här
Inte bara människohjärtan
utan små fåglar
som väntar på
att jag inte ska sitta här
utan komma hem

Dags att minnas sommaren
som faktiskt inte var någon sommar
utan bara en början på hösten
förutom en enda vacker sommardag: