Bor i en bubbla.
Tystnaden under dom grå molnen är exakt. Pricksäker.
Sticker som tusen nålar.

Här finns inga jag känner.
Butiken är hånfullt full av gamla kärlekar, badgäster och klasskamrater från tusen år tillbaka.
"Jobbar du här? Och hur går det med Det andra då?"
Men Det andra menar dom teatern, filmen, konsten.
Det där jag skulle bli så bra på.
"Jodå, det går bra"
Dom ser nöjda ut.
Jag tar ett break och gömmer mig på toaletten.

Tröstar mig med telefonen. Kontakten med omvärlden. Med den riktiga världen. Med jorden.
"Hallå hallå Isabel anropar mänskligheten. Någon som hör?"
Ingen hör.
Ingen svarar.
Den som skulle svara har gått på lunch.
Hur länge?
För alltid.

Jorden spricker. Vi bryter upp nu. Gör slut.
Tut i luren. Var god vänta.
Hur länge?
Forever.

Med inte ens någon att ringa blir det isolering.
Gå direkt i fängelse.
Sysselsätter mig.
Lyfter ner kartonger från vinden. Går igenom. Rensar. Slänger. Sorterar.
Läser Kalle-Anka.

Så plötsligt slår radion på:
Norge.
Norge norge norge.
Hjärtat tungt.

Om jag ändå hande nån att ringa till.
Prata med.

Massakern i Norge är inte direkt nått man tar upp som väderprat i kassan när kunderna betalar.
Inte att man håller på att skilja sig heller.

Reder ut tankarna på egen hand: Läser Kalle-Anka.

Vänner blir gravida och får barn. Alla vänner, verkar det.
"Isabel anropar gud! Hallå hallå? Någon som hör?
Kan du fixa det där med barn för mig också gud?"

Nix pix inget fix.

Det är också svårt att prata om i kön till systembolaget.
Slänga in ett "visste ni hur svårt det kan vara att bli på smällen nu för tiden" mellan vinrekomendationerna.

Alltihopa övermannar mig.
Då är det enda botemedlet att sova.
Jag sover alltid där problemen tränger sig på förmycket.
Sover bort smärtan på dagarna, vakar på nätterna.
Tillbaka i samma mönster.

Släpp ut mig.