Skivinspelning på Nacksving. Emanuel Blume spelar in och i mörka, märkliga rum blir musiken till.
I kontrollrummet fogas allt samman. Bas och gitarr, trummor och sång, glas och tamburin.
Vackert blir det.

Stämningen är... ja, grabbig.
Män på gitarr. Män på bas. Män på trummor. Män på sång. Män på dragspel. Män i kontrollrummet.
Jag gömmer mig i ett hörn. Äter en vindruva. Är jag den enda som dricker te?
Det är spännande att kastas från ett kollektiv med bara kvinnor till ett kollektiv med bara män.
Man kan hitta så många olikheter om man letar. Och så många, många likheter.
Frågan är vad jag själv konstruerar, vad jag tror att jag ser, och vad som verkligen är.
Slungas tillbaka till Kvinnofolkhögskolan.
Här finns också tatueringar, självupptagenhet och ryggdunkningar.
Här finns skitsnack och hierarkier.
Precis som överallt. Bland kvinnor och män.
Här finns också kärlek till konsten och försök till vänskaper.
Hos båda kan jag hitta detta.

Var är våra olikheter?

Spännande är det. Spännande!