Det hörs musik från köket.
Femton stycken är vi som står med näsan över kastrullerna.
Vispar. Knådar. Kryddar.
Alla är vi födda på 80-talet (nåja, nästan alla) och musiken är Spice Girls och Dr. Alban.
Halleluja!

Så fantastiskt är det att få laga mat till varandra och till resten av skolan.
Lasagne med béchamelsås och bönsallad. Hurra! Efterrätt! Sorbet!

Det är dans!
Poccahontas, Alladin, Skönheten och Odjuret.
Helen Sjöholm också.
Nu är vi barn igen. Alla sjunger med.
"...Om duuuu inte faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaanssssssssss..."

Det är så tydligt. Så obarmhärtigt tydligt.
Här på skolan städar vi tillsammans. För varandras skull.
Och lagar mat tillsammans. För varandras skull.
Vi sjunger, filmar, skriver, engagerar oss, diskuterar.
Jag har saknat kollektivet så. Inte funnit det någonstans.
Men här är det. Till tonerna av Peter Jöback:

"jag ska visa en vääääääärld..."

Och nu gungar vi tillsammans in maten
och alla är mätta.